Den obarmhärtige tjänaren

Petrus frågar inte: "Måste jag förlåta?" Han frågar: "Hur många gånger?" Han vill alltså ha en gräns. När är min skyldighet fullgjord? Petrus föreslår: sju gånger. Han erbjuder alltså inte en snål modell. Men Jesus vägrar göra förlåtelsen till ett enkelt bokföringssystem där man kan säga: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 -- nu är du förbrukad. Jag föredrar sjuttiosju gånger i vår egen översättning. Men det viktigaste är: Jesus ger knappast Petrus en ny högre räknare: "När du nått 490 behöver du inte förlåta nummer 491." 😄 Poängen är att bryta själva räknandet. Det finns dessutom en intressant möjlig resonans med Lemek. I Första Moseboken 4 talar Lemek om hämnd: Kain hämnas sju gånger, Lemek sjuttiosju gånger. Om Jesus medvetet anspelar på detta får vi nästan en omvändning: obegränsad hämnd → överflödande förlåtelse. Det är en mycket intressant möjlighet, men vi bör presentera den som möjlig litterär resonans, inte säker förklaring. En talent är inte ett mynt i fickan. Det är en mycket stor viktenhet som används för stora penningbelopp. Exakta moderna omräkningar är vanskliga eftersom: löner varierade, silvervärden varierar, köpkraft inte kan jämföras direkt. Därför tycker jag att vi ska undvika: "Det motsvarar exakt 4,7 miljarder kronor." Det ser precist ut men är egentligen missvisande. En vanlig uppskattning är att en talent motsvarade ungefär: 6 000 denarer. Då blir: 10 000 talenter × 6 000 denarer = 60 000 000 denarer. I exempelvis liknelsen om vingårdsarbetarna används en denar som dagslön. Om vi använder det som pedagogisk jämförelse blir skulden: 60 miljoner dagslöner. Det är helt absurt. Om vi mycket förenklat räknar 300 arbetsdagar per år: 60 000 000 ÷ 300 = 200 000 arbetsår. Poängen blir ganska tydlig. 😄 Tjänaren kan inte realistiskt betala tillbaka skulden. Det är nästan tragikomiskt. Han säger: "Ha tålamod med mig, så ska jag betala dig allt." Nej. Inte inom någon realistisk livstid. Hans löfte är långt större än hans faktiska möjlighet. Tjänaren ber: ge mig tid. Kungen svarar i praktiken: du behöver inte betala alls. Det är en fantastisk detalj. Han ber om uppskov. Han får efterskänkning. Och nu blir kontrasten brutal. Mannen har precis lämnat mötet där hans omöjliga skuld försvunnit. Han hittar någon som är skyldig honom: 100 denarer. Det här är viktigt. Om en denar ungefär motsvarar en dagslön är 100 denarer ungefär: 100 dagslöner. Det är flera månaders arbete. Alltså: medtjänarens skuld är verklig. Det är inte fem kronor. Första skulden: 60 000 000 denarer. Andra: 100 denarer. Förhållandet: 600 000 : 1. Det är helt groteskt. Jesus säger inte: "Det människor gör mot dig spelar ingen roll." Han säger snarare: Se den andra skulden i ljuset av den barmhärtighet du själv fått. Det är mycket mer nyanserat. Tjänaren: griper sin medtjänare och börjar strypa honom. Han säger: "Betala vad du är skyldig!" Kontrasten är avsiktligt ful. Han har just blivit befriad från en omöjlig skuld och använder omedelbart våld för att driva in den mindre. Det här är en fantastisk litterär detalj. Den andre faller ner och säger: "Ha tålamod med mig, så ska jag betala dig." Det är nästan exakt bönen tjänaren själv just har uttalat. Han hör alltså sina egna ord från en annan människas mun. Texten säger: "Men han ville inte." Det är väldigt kort. Problemet är inte: han förstod inte vad den andre bad om. Han hade själv varit i exakt samma position. Han ville inte. När medtjänarna ser vad som hänt blir de: djupt bedrövade. Sedan berättar de för kungen. Liknelsen visar alltså också att obarmhärtighet påverkar gemenskapen runt omkring. Kungen säger: "Borde inte också du ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig?" Det är liknelsens tolkningsnyckel. Jag → dig. Därför: du → honom. Mottagen barmhärtighet förväntas skapa given barmhärtighet. Jesus avslutar: "Så ska också min himmelske Far göra med er om ni inte var och en förlåter er broder från hjärtat." Vi får inte klippa bort det bara för att det är obekvämt. Det hör till liknelsen. Här kommer en stor teologisk fråga. Liknelsen kan verkligen låta så: skulden efterskänks → tjänaren vägrar barmhärtighet → domen återkommer. Olika kristna traditioner placerar detta olika i sina större läror om: frälsning, nåd, uthållighet, förlåtelse. Vi bör inte försöka neutralisera liknelsens varning. Men vi behöver heller inte låtsas att en enda liknelse ensam löser varje systematisk fråga om frälsning. Efter Herrens bön säger Jesus: om ni förlåter människor ska er himmelske Far förlåta er, och: om ni inte förlåter ska inte heller er Far förlåta era överträdelser. Det här är alltså inte ett isolerat tema i Matteus. Precis som på kort 37 måste vi vara tydliga. Den mindre skulden är verklig. Förlåtelse betyder inte: det gjorde inte ont, det var inte fel, rättvisa spelar ingen roll, tillit måste omedelbart återställas, du måste utsätta dig för fortsatt fara. Särskilt den här liknelsen kan missbrukas: "Jesus säger att du måste förlåta, alltså måste du gå tillbaka till personen." Nej. Texten handlar om att inte bli en människa som tar emot enorm barmhärtighet och sedan lever genom obarmhärtighet och hämnd. Den ger inte en instruktion att avskaffa säkerhetsgränser. "Från hjärtat" betyder inte nödvändigtvis: du måste på kommando omedelbart känna varmt och positivt för den som skadat dig. Förlåtelse kan innefatta en vilja att släppa hämnden samtidigt som: sorg, ilska, bearbetning, gränser fortfarande finns. Det är en pastoral tillämpning snarare än en explicit definition i liknelsen, så vi bör märka den som sådan.

Självständig svensk översättning från grekisk grundtext med SBLGNT som huvudsaklig textutgåva. I vers 22 kan ἑβδομηκοντάκις ἑπτά återges som både ”sjuttiosju gånger” och ”sjuttio gånger sju”. Här används ”sjuttiosju gånger”. Oavsett översättning är poängen knappast att sätta en ny matematisk gräns för förlåtelsen. De ekonomiska uttrycken har behållits som talenter och denarer i stället för att omvandlas till moderna pengar, eftersom moderna valutajämförelser lätt ger en falsk precision.