Varför har du övergivit mig?

I stället för att bara återge betydelsen låter Markus läsaren höra "Eloi, Eloi...". Det ger ropet en särskild närhet i berättelsen. Matteus återger formen "Eli, Eli", medan Markus har "Eloi, Eloi". Båda återger samma grundläggande rop men med något olika semitisk form. Några av de närvarande tror att Jesus ropar på Elia. Den språkliga likheten blir därmed en del av berättelsen. Jesu ord motsvarar inledningen av Psalm 22. Det gör psalmen till en viktig bakgrund för hur korsfästelsescenen ska höras. Psalmisten beskriver Guds upplevda frånvaro, rop utan svar, hån, kroppsligt lidande och fiender runt omkring. Det finns därför tydliga resonanser med passionen. Psalm 22 beskriver hån mot den lidande och talar om att kläder delas och lott kastas. Markus passion innehåller liknande motiv, vilket gör kopplingen större än bara vers 34. Psalm 22 är en klagopsalm med sin egen ursprungliga röst och situation. Kristen tradition har samtidigt länge läst den messianskt och sett starka resonanser med Jesu korsfästelse. Båda nivåerna bör hållas synliga. Psalm 22 rör sig från klagan mot förtröstan, lovsång och ett vidare vittnesbörd om Guds handlande. Det gör hela psalmens sammanhang relevant när Jesu citat tolkas. Vi bör vara försiktiga med påståendet att en person genom att säga första raden automatiskt och tekniskt citerade hela psalmen. Det säkra är att Jesu ord identifierar Psalm 22:s öppning och gör psalmens större sammanhang relevant för lyssnare som känner texten. Att Jesus använder Skriftens ord betyder inte att smärtan är spelad. Klagopsalmer finns just för att ge språk åt verklig smärta, förvirring och upplevd frånvaro. Det är viktigt att ropet fortfarande är riktat till Gud. Jesus talar inte om Gud som om relationen upphört; han ropar "Min Gud" mitt i upplevelsen av övergivenhet. Psaltaren innehåller många böner med frågor som "Varför?" och "Hur länge?" Biblisk tro innebär därför inte alltid positiva känslor eller frånvaro av svåra frågor. Klagan kan själv vara ett sätt att fortsätta vända sig till Gud. Markus använder ett starkt ord men förklarar inte i vers 34 exakt hur övergivenheten ska beskrivas metafysiskt inom relationen mellan Fadern och Sonen. Kristna traditioner har därför tolkat ropet på olika sätt. En vanlig protestantisk läsning, särskilt i samband med ställföreträdande strafflidande, betonar att Jesus bär synd och erfar dom och gudsövergivenhet. Andra teologiska läsningar betonar att Treenighetens enhet inte upplöses och förstår ropet som Jesu verkliga mänskliga erfarenhet av övergivenhet samt hans bön med Psalm 22. Kortet bör skilja mellan vad Markus direkt säger och senare teologiska förklaringsmodeller. Detta är en vanlig formulering i predikan och sång men står inte i Markus 15:34. Om tanken används bör den därför presenteras som en teologisk tolkning, inte som själva evangelietexten. Precis före ropet berättar Markus att mörker faller över landet. Det skapar en stark litterär rörelse: mörker, Jesu rop och därefter hans död. Efter ytterligare ett högt rop dör Jesus. Tempelförhänget brister, och den romerske officeren bekänner att Jesus verkligen var Guds Son. Jesu mörkaste ögonblick följs alltså omedelbart av ett viktigt vittnesbörd om hans identitet. Lukas återger "Fader, i dina händer överlämnar jag min ande", och Johannes återger "Det är fullbordat". Markus låter Psalm 22-roppet dominera. Evangeliernas olika betoningar bör inte automatiskt blandas ihop. Om Jesus själv kan ropa "Min Gud, varför?" finns det bibliskt utrymme för troende att uttrycka frågor och upplevd gudsfrånvaro utan att låtsas att allt känns enkelt.

Självständig svensk översättning från grekisk grundtext med SBLGNT som huvudsaklig textutgåva. Kortets fasta hänvisning är fortsatt Markus 15:34. Vers 33 tas här med som omedelbar kontext till ropet i vers 34. Markus bevarar de semitiska orden i själva berättelsen och översätter sedan deras innebörd för läsaren.