Jesus ber för dem som korsfäster honom

Lukas placerar bönen mitt i avrättningen. Den kommer inte efter att situationen lugnat sig eller efter en offentlig ursäkt. Jesus säger inte bara något till förövarna utan vänder sig till Fadern för deras skull. Det är förbön för människor som samtidigt handlar mot honom. Den omedelbara kontexten gör soldaterna naturliga som referens, eftersom de korsfäster Jesus och delar hans kläder. Men texten specificerar inte uttömmande exakt vilka personer som omfattas. Därför bör vi inte göra pronomenet mer precist än Lukas gör. Soldaterna vet uppenbarligen att de utför en avrättning. Jesu ord måste därför handla om en djupare brist på förståelse, särskilt kring vem Jesus är och betydelsen av det som sker. I Apostlagärningarna 3 talar Petrus om att människor och deras ledare handlade i okunnighet när Jesus dödades. Det skapar en viktig resonans med Lukas 23:34. Om inget fel hade begåtts skulle bönen om förlåtelse vara märklig. Texten kan därför hålla ihop verklig skuld och begränsad förståelse. Ingen i scenen säger "förlåt". Jesu bön föregår varje synlig ånger hos dem som utför avrättningen. I kristen teologisk diskussion skiljer man ofta mellan förlåtelse och full försoning eller återställd tillit. Lukas 23:34 ger inte ensam en fullständig teori om dessa relationer. Därför bör begreppen inte automatiskt behandlas som identiska. Själva bönen visar motsatsen. Något behöver förlåtas. Förlåtelse innebär därför inte att handlingen omdefinieras som god eller betydelselös. Texten bör inte användas för att kräva att människor återvänder till farliga relationer, avstår från rättsligt skydd eller omedelbart återställer tillit efter våld eller övergrepp. Jesu bön om förlåtelse är inte ett verktyg för att hålla andra människor kvar i fara. Tidigare i Lukas har Jesus undervisat om att älska sina fiender och be för dem som behandlar en illa. Vid korset gör han själv det han har undervisat om. I Apostlagärningarna 7 ber Stefanus under sin död att Herren inte ska hålla angriparnas synd emot dem. Lukas skapar därmed en tydlig resonans mellan Jesus och en av hans efterföljare. Orden saknas i flera tidiga och betydelsefulla grekiska handskrifter men finns i många andra gamla vittnen. Det gör frågan genuint omdiskuterad och motiverar en tydlig notering på kortets fördjupningssida. En möjlighet är att orden lades till från en tidig Jesus-tradition eller under påverkan av Stefanus bön. En annan hypotes är att de kan ha utelämnats i delar av traditionen därför att Jesu förbön uppfattades som teologiskt besvärlig. Båda är förklaringsmodeller, inte säkra historiska fakta. Frågan avgörs inte bara genom att räkna manuskript. Forskare bedömer bland annat vittnenas ålder, kvalitet, geografiska spridning och vilken läsning som bäst kan förklara den andra. Det är en separat fråga om orden ändå kan representera en gammal Jesus-tradition. Textkritik om placeringen i Lukasevangeliets ursprungliga text och historisk bedömning av traditionens ålder är närliggande men inte identiska frågor.

Självständig svensk återgivning från grekisk grundtext. Orden i Lukas 23:34 behandlas särskilt eftersom deras närvaro i Lukas ursprungliga text är textkritiskt omdiskuterad.