Tvivlande Tomas

Tomas hade inte fått samma erfarenhet som de andra lärjungarna. När de säger "Vi har sett Herren" måste han förhålla sig till deras vittnesbörd utan att själv ha sett. Ou mē pisteusō är starkare än mild osäkerhet. Tomas sätter upp ett konkret villkor för vad som krävs innan han tror. Jesus visar sig inte omedelbart för Tomas. Under tiden lever Tomas med de andra lärjungarnas påstående. Trots sin vägran att tro deras berättelse är Tomas fortfarande tillsammans med lärjungarna när Jesus kommer igen. Det är en viktig detalj: hans tvivel har inte automatiskt gjort honom till en utstött. Tomas behöver inte upprepa sin lista. Jesus erbjuder händerna och sidan i nästan samma termer som Tomas själv tidigare använt. Johannes säger inte uttryckligen att Tomas gör det. Jesus erbjuder honom att röra vid såren, men nästa berättade handling är Tomas bekännelse: "Min Herre och min Gud!" Det går därför längre än texten att slå fast att Tomas verkligen satte fingret i såren. Jesu eget svar betonar Tomas seende: "Därför att du har sett mig tror du." Han säger inte att Tomas tror därför att han har rört vid honom. Det bevisar inte att ingen beröring skedde, men berättelsen behöver inte beröringen för att förklara Tomas respons. Jesus romantiserar inte Tomas vägran att tro. Han kallar honom från apistos till pistos. Samtidigt möter han honom konkret snarare än att förödmjuka eller avvisa honom. Tomas svar är en av Johannesevangeliets starkaste bekännelser om Jesus. Den lärjunge som ofta definieras av sitt tvivel blir den som uttrycker en av evangeliets högsta kristologiska bekännelser. Johannes säger att Tomas "svarade och sade till honom". Bekännelsen är alltså riktad till Jesus, inte ett fristående utrop. Tomas säger inte bara "Herre och Gud" utan "min Herre och min Gud". Bekännelsen är personlig. Evangeliet börjar med berättarens utsaga att Ordet var Gud och når nära slutet fram till Tomas bekännelse "Min Herre och min Gud". Det skapar en stark litterär båge kring Jesu identitet. Jesus flyttar perspektivet bortom rummet till människor som inte kommer att få Tomas möjlighet att se den uppståndne Jesus direkt. Inte nödvändigtvis. Direkt efter berättelsen säger Johannes att Jesus gjorde många andra tecken och att de tecken som skrivits ner har skrivits "för att ni ska tro". Läsaren får alltså inte Tomas direkta seende men får ett förmedlat vittnesbörd. Tomas hör "Vi har sett Herren". Johannesevangeliets läsare får i praktiken samma typ av påstående genom apostoliskt vittnesbörd. Tomas får till slut se själv. Läsaren får i stället den skrivna berättelsen och tecknen som Johannes valt att återge. Texten gör inte tvivel till ett slutmål. Jesus kallar Tomas till tro. Men berättelsen visar samtidigt att tvivel inte automatiskt gör samtalet slut: Jesus möter Tomas och för honom vidare. Tidigare i Johannes 11 säger Tomas: "Låt oss också gå, så att vi kan dö med honom." Hans berättelse innehåller alltså både mod, tvivel och en stark slutlig bekännelse. Den traditionella titeln "Tvivlande Tomas" är igenkännbar men bör inte få sammanfatta hela personen.

Självständig svensk översättning från grekisk grundtext med SBLGNT som huvudsaklig textutgåva.